Snöpligt slut på tävlingssäsongen 2018

Inatt började Märtha hosta. Hon hostade och hostade och fick upp en massa slem. Bara att konstatera att vi fick med oss en present efter förra helgens utställning, kennelhosta… Typiskt! När hunddagiset bredvid oss har det brukar vi klara oss genom att ta andra promenadvägar och inte samma tider som dagiset. Tyvärr har bägge gångerna vi fått kennelhosta varit efter utställningar. Förra gången var det en kompis hund som varit på utställning och denna gång vi själva. Ja, ja, det är som det är. Lite surt bara när Kiros skulle tävla nästa helg och Sisu helgen där på. Jag har under förmiddagen lämnat återbud till bägge tävlingarna. Tävlingssäsongen 2018 tog slut här och nu. Nu återstår att se hur många av hundarna som det drabbar denna gång. Jag hoppas att Yuffie, 11 år, slipper bli dålig. Förra gången fick hon lunginflammation. Eida, som för tillfället äter kortison, känns som en hund i riskzonen. Håll tummarna för att vi slipper stora problem i flocken.

Märtha 5,5 månad – 181117

Innan vi drabbades av sjukstuga passade vi på att spåra igår. Bäst att passa på då det ännu inte kommit någon snö. Rumba fick ett spår som gick upp och ner för branta backar. Inga problem för en rutinerad spårhund. Eida fick ett 300 m långt spår med många vinklar. Hon tyckte att det var tillräckligt att hålla koll på spåret för apporterna i spåret brydde hon sig inte om. Den enda hon tog var slutapporten. Kul tyckte hon att det var i alla fall. Sisu och Loova fick träna på uppletande av spår. Loova har förstått vad övningarna går ut på även om sist hon gjorde det var i början på juni innan hon åkte till Örebro för sina valpar. Sisu gör lite som sin mor, struntar i analyseringen vid första upptaget. De andra två gjorde hon fint. Bara att träna mer. Jag gör inget väsen av att hon väljer fel men tillåter inte att hon fortsätter spåra åt fel håll. Jag får se hur det utvecklar sig.

Märtha är en ren naturbegåvning i spåret. Igår var första gången hon fick en nomesele på sig. Vi hade glömt hennes sele och då fick hon ta den minsta nomeselen som var alldeles för stor för henne. Det bekom henne inte alls utan hon spårade jättefint.

No Comments Yet

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *