Direkt efter middagen igår åkte vi ut i skogen för att lägga spår till våra fyrbenta vänner. Planen är ett spår i veckan för det bör tränas innan vintern kommer igen om de två yngsta ska komma ut i appellklass någon gång. Denna gång blev spåret på Bolsvejen för där vet vi att det får plats med fyra spår. Husse skulle lägga spår till Tifa och Yuffie och jag lade till de andra två. När jag hade lagt mina två spår på ca 300m vardera plockade jag fram stolar och fika. Sedan fick jag vänta på Kent. Jag väntade och väntade och väntade… Efter en lång stund kom han. Då hade han bara gått ut Yuffies spår. Hon skulle inte ha ett långt spår denna vecka utan ett mer motiverande spår. Tiden Kent hade varit borta hade nog räckt till att lägga ett 2-km spår. Husse hade alltså haft problem att hitta tillbaka till bilen…

Mycket riktigt, när jag väl fick svar från honom visade det sig att han valt fel håll på den stora stigen som bilen var parkerad efter och hade gått riktigt långt innan han stoppat en joggare och frågat åt vilket håll Mora låg. Då fick han vända och gå en låååång bit tillbaka till oss. Det är alltid en risk att skicka ut husse att lägga längre spår i terräng han inte känner till väl. Igår skyllde han på att det fanns för många stigar i det här området men sanningen är att det är så här varje gång han ska lägga spår oavsett stigar. Jag måste hitta något till hans mobil som gör att han kan sätta en punkt vid bilen samt spela in spåret han lägger. Då kan han använda telefonen för att hitta tillbaka till bilen utan att vara orolig att sabba spåret han nyss lade ut. Det roliga är att han kan plocka bär en hel dag och inte ha några större problem att hitta till bilen igen, men som han sa igår, då har han inget spår att hålla reda på.

Själva spårningen gick alldeles utmärkt. Kiros och Rumba behöver mer rutin och träning naturligtvis men bägge löste sina spår mycket bra. Yuffie och Tifa tuffar på som tåget i sina spår. Ibland bommar de pinnar men inte särskilt ofta.