På lördag ska klubben ha DM i bruks och jag ska hjälpa till som vittringsläggare. För er som inte vet vad en sådan gör är det helt enkelt personen som går spåret som hunden sedan ska följa efter att en viss bestämd tid förflutit. För att göra det jobbet bra på provdagen vill jag gå spåret minst en gång innan. Då slipper jag stå mitt i skogen och undra vart jag ska ta vägen.

Igår eftermiddag blev jag tilldelad ett spår och visad var det gick. Jag gick även spåret en gång och innan Irene som visade mig spåret åkte vidare bad hon mig kontrollera att det fanns åtta markeringar där pinnarna ska ligga. Jag var väldigt trött igår, varför vet jag inte då jag faktiskt har haft en lugn och skön midsommar. När jag kom till slutet av mitt spår var jag helt säker på att jag bara hittat sju pinnmarkeringar. Nu höll jag dock huvudet kallt och kastade mig inte direkt på telefonen till Irene utan tänkte att jag gör om det imorgon när jag är piggare.

Idag har jag gått mitt spår ytterligare en gång och för att vara säker på hur många markeringar för pinnar jag hittat tog jag en liten bit av markeringen med mig. När jag kom till sista markeringen visade det sig i min ficka att det fanns korrekt antal, dvs åtta. Spåret går över en väldigt fin terräng. Jag har själv lagt spår till Rumba på den marken och jag kommer att nyttja den igen. Nu har jag sett hur det ser ut längre in och vet att jag får ut rejält långa spår.

En sak som slog mig både igår och idag är att som vittringsläggare ska man inte lida av färgblindhet. Markeringen för spåret är i röda pappsnitslar och mot den gröna skogen är de väldigt svåra att upptäcka ibland. Rött och grönt är inte den bästa kombinationen för synlighet.

Här ska det ligga en pinne på lördag