I lördags var jag och Sisu (Turbulens Sisu) till Ljusdal för en andra start i elitspår. Denna gång var känslan av att inte ha något bland SM-ekipage att göra fullständigt bortblåst. Efter att ha sett de som fick cert i Borlänge säger jag att det är fullt uppnåligt för oss också, inte i år, men nästa år. Jag hade en tydlig plan för både spårupptaget och uppletandet denna gång.

Vid lottningen hade en deltagare före mig redan dragit startnummer 1 så jag tog nummer två istället. Tro varför  jag nästan alltid drar tidiga startnummer… Ut i skogen och av terrängen att döma kunde jag inte avgöra vilket håll spåret gick. Sisu fick sitta utanför och varva ner. Hon var som vanligt tokladdad. Jag skickade ut henne och hon gick snett höger för att sedan gå till vänster. Jag stod kvar och höll i linan för att fråga Sisu om det var rätt håll. Nja fick jag till svar och Sisu vände till höger. Jag gjorde samma sak igen och då grävde hon ner tassarna och drog mig fram. Tack, då går vi! Efter en stund kom vi till en relativt färsk björnskit och då sa Sisu att nu tappade jag spåret. Med lite övertalning fortsatte Sisu spåra och vi kom runt med sex pinnar och slut. I ett lite lugnare tempo än i Borlänge, 23 minuter tog det.

Min taktik var att ta emot föremålen framifrån för att minimera tugg och lek. Sisu hittade fyra föremål snabbt. Hon skötte sitt jobb perfekt. Tyvärr lite ruskande när hon börjar springa in med föremålen. Hur f.n tränar jag bort det???

Lydnaden kräver mer träning. Vi gjorde ett katastrofalt fritt följ. Där kan vi prestera mycket bättre. Inkallningen blev snabbast över appellplanen vinner. Till framåtsändandet användes konerna till rutan som hörnmarkeringar. Vid gruppen såg Sisu den högra konen, rusade dit, vände upp mot mig och viftade på svansen – visst var jag duktig nu! Mmmm, det var väl det vi skulle göra… 9:an på krypet kommer jag att leva länge på. Nästa år kommer vi att bli vassa!