Först och främst vill vi tacka våra underbara valpköpare som utan en enda protest ställt upp på det vi har bett dem om. De har röntgat, ögonlyst och nu i helgen har samtliga deltagit på MH. Tusen tack! Utan er hade inget av detta gått. Det var så roligt att se alla valpar samlade ännu en gång, fortsätt att sköta om dem så fint som ni gör.

I lördags var det alltså dags för kull-MH för alla sex valpar. Jag var oerhört nervös på morgonen, nog för att jag skulle gå själv med Kiros men det var jag inte så nervös för. Kiros känner jag ju väl och vet ungefär hur han skulle reagera men det var det faktum att vår uppfödargärning som skulle sättas under lupp som gjorde att jag var nervös. Skulle kullen motsvara de förväntningar jag hade när vi valde Isidor till Tifa? Nu så här i efterhand kan jag sammanfatta det med att jag är helt och hållet nöjd med hur valparna har skött sig under beskrivningens gång. Alla är sociala, lekfulla och nyfikna.

Kiros utmärkte sig genom sin femma på aktiviteten (förvånande, neeeej) samt genom att kliva upp på skramlet. Jag tyckte även att det var oerhört skönt med att han var skottfast trots alla problem han har haft med sitt öra och det faktum att han för sex månader sedan inte ens hade en trumhinna i örat.

Ester hade ett underbart gripande under leken. Det är inte ofta man se det på en colliefröken. Sedan tyckte Ester att det var oerhört jobbigt med dumpe. Det hängde sedan med henne resten av beskrivningen. Huvudlösa karlar finns tydligen inte där Ester bor men jag kan säga att det spökar desto mer där. Spökena uppfattade hon inte som hotfullt alls. Vid skotten fick vi utslaget på att Ester tyckte att det hade varit jobbigt. Skotten under aktivitet var inga problem men vid första skotten i passivitet visade hon obehag. Då sköt vi inget mer eftersom vi inte ville befästa någon rädsla. Vi avslutade med pusskalas istället med mig och Kent och en mycket trött och lycklig Ester gick hem.

Pysen hade vuxit upp till en stilig unghund. Han var inte störst längre utan alla hanar, utom Kiros, var i ungefär samma storlek. Leka var så roligt att matte hade vissa problem att få in honom och trasan första gången den kastades iväg. Pysen lärde sig dock fort att om han kom tillbaka med trasan fick han fortsätta med den roliga leken. Dumpe och skrammel var lite jobbigt men när vi väl kom tillbaka till leken igen hade han glömt bort allt jobbigt och gick helt upp i leken. Skotten var inga problem.

Kim tyckte även han att trasan var rolig vid första leken, när vi kom till baka efter varvet dög minsann inte trasan till honom. Kim är helt och hållet Tifas son, morsan upp i dagen. Vid dumpe passade han på att gå mellan benen på den. Tifa försökte det på sitt MH men fick inte för mig. Vid spökena körde han även där Tifas variant, lekinviter mot spökena och när matte äntligen släppte kopplet studsade han direkt fram och pussade på dem.

Aramis tyckte att om någon kastade trasan fick minsann den personen gå och hämta den själv. Aramis blev arg på avståndsleken och det var så pass att han faktiskt inte gick fram. Husse fick hjälpa till med den saken. 40 m var helt enkelt för långt bort från husse. Han tyckte att det var lite jobbigt runt banan och var rejält trött när vi kom tillbaka till lekplatsen. Han började leka med husse men vid första skottet släppte Aramis och gick inte att få igång igen. Självklart sköt vi inget mer utan det obligatoriska pusskalaset tog vid istället. Vi hade pusskalas med samtliga hundar medan beskrivaren pratade efter rundan.

Eiko var sist ut och vi tyckte att vi såg en betydligt mer mognare Eiko än sist vi såg henne. Aktiviteten var riktigt lugn med Eiko mått mätt. Eiko gjorde som brorsan Aramis och blev arg på avståndsleken för att sedan inte gå ut själv. På dumpe tog hon Kims variant och gick mellan benen på overallen. Skotten var inget problem.

Jag ska lägga ut deras protokoll på respektive sida när jag hinner. Det blir kanske inte under denna vecka. Samtligas MH är även filmade även om Kent gnällde lite över att det var svårt att filma då det är ganska många små, smala tallar på tallheden vi har banan på. Jag ska se om och hur jag kan lägga ut filmerna också. Jag gissar att ni som var förare till era hundar gärna vill se dem då man själv faktisk är den som ser minst av sin hund under beskrivningen. Jag måste hitta ett videoredigeringsprogram först…

Direkt efter att vi plockat ihop efter MH’t och ätit resterna av lunchen som middag häktade Kent på husvagnen och vi åkte till Örebro. Yuffie skulle gå sitt MT på söndagen. Jenni följde med för hon skulle figga då arrangören fått problem med avhoppande figuranter. På väg ner ringer arrangören, hon har då kommit på att hennes karl inte kan figga för deras egen hund. Alltså slutade det med att jag fick rycka in och figga för de två första hundarna. Vad gör man inte för att provet ska gå att genomföra.

Kent hade varit lite nervös innan, men nervositeten berodde mest på att Ann från Mora var den ena domaren. Yuffie började jättefint och hade fint samarbete med både husse och testledaren men sedan hände något och hon slutade leka. Det blev inget alls på varken 5 eller 40 m kampen. Vad som gick genom Yuffies hjärna kan ingen förstå och domarna hade pratat om det mycket och försökt att analysera det. Yuffie skötte banan på ett utmärkt sätt. Det gick inte att skrämma henne och hon blev arg där hon gärna skulle bli arg. Figurraden skötte hon jättebra, ett stopp efter att hon passerat vippgubben men efter lite lokalisering av var husses spår gick sprang hon bort till honom. Skotten var inga problem. Pga det som hände i början med leken räckte inte poängen till. Det blev 275p och bägge domarna beklagade sig för känslan efter banan var att detta var en hund som skulle bli godkänd. Nu var det inget okänt som fällde Yuffie och vi är helnöjda med hur hon har hanterat hela situationen. Yuffie bevisade sin stabilitet och jag fick se att skärpan inte var så stor som man hade kunnat tro under uppväxten, i alla fall inte på en släde med en klädd papphalvfigur på. Vid avreaktionen på släden såg Yuffie att den hade en mössa och försökte knycka den av släden.

Efter lunch packade vi ihop vår husvagn och drog hemåt igen. Med i bagaget fanns vår nya träningsvästar med brodyr både på ryggen och på bröstet. Tack Marie för dem, det kommer att bli kanonsnyggt och jag provade den och gillade tygkvaliteten bättre än i min gamla väst. Ca 19.30 var vi hemma och jag kunde åka och hämta Tifa som varit hos Kents mamma hela helgen. Kärt återseende som vanligt blev det med sedvanlig naggningar i näsan mm.