Jag och Kiros gjorde debut i lägre klass spår igår. Det skedde efter en tid med alldeles för lite tid till träning av alla delar. Ja, ja, det går att prova i alla fall tänkte jag. Då får jag veta vad vi behöver träna mer på. Samling 8.00 för lottning och jag får startnr 6 av 6 startande. Vi blir utkörda till spåren och jag får lite tid att prata med Kjell som är spårläggare/mottagare. Fördelen med att starta på hemmaklubbens prov, man känner funktionärerna. Kjell har en liten ny söt schäferflicka som jag pussade lite på.

Påsläppet på spåret blev inte helt optimalt. Kiros stannade efter ca 7 m för att nosa lite innan han fortsatte. Lite avdrag där kunde jag kallt räkna med. Sedan tuffade Kiros på i gott tempo och plockade in pinnar en efter en. Fyra pinnar gick galant men därefter hände något och jag såg att Kiros inte längre var på rätt spår trots att han spårade. Svansen avslöjade nämligen honom, den åkte ner och befann sig inte i det självsäkra spårläget längre. När han stannade vid en färsk rävskit förstod jag vad han spårat. Jag tyckte att Kiros skulle hitta Kjells spår igen och då fortsatte han längs med en rådjursstig. Där hade Kjell heller inte gått tyckte jag. Jag var nästan beredd att sela av och bryta men valde att ha is i magen. När Kiros stannade andra gången och undrade vad vi gjorde bad jag honom ytterligare en gång att leta upp Kjells spår. Varför sa du inte det direkt verkade Kiros säga för han for ut från ungskogen vi befann oss i och rakt ut på hygget. Han vinklade höger och efter 10 m plockade han upp en spårpinne med korrekt märkning. Jag pustade ut för nu var vi på spåret igen, några pinnar hade säkert försvunnit i vårt sull men det spelade mindre roll. Kiros spårade glatt vidare med beröm från mig och svansen åkte upp i det självsäkra läget igen. Pinne efter pinne plockades in igen och jag började fundera på hur många pinnar jag fått in. Väl tillbaka vid bilen undrade Kjell hur många pinnar jag hade och när jag plockade ur fickan visade det sig att alla pinnar var med in. ALLA! Hur sjutton gick det till? Jag berättade för Kjell vad vi hade gjort och vi bägge var helt förundrade över att alla pinnar var med in. Tiden räckte också till, vi använde 19 minuter enligt protokollet. Mattes pärla hade skött sitt jobb trots allt. Vilken himla tur att jag inte gav upp vid rävskiten…

Budföringen körde vi och Kiros struntade i skytten. Underbart, han brukar runda skytten med nu var det full fart till mottagaren. På vägen tillbaka kom dock Emil i Lönneberga fram och han stannade innan han kommit till hälften med minen ”du kan inte ta mig”. Det var bara att ropa på honom och då kom han som ett skott. Tur att jag inte behövde mer poäng på specialdelen för ev uppflyttning i alla fall.

Platsliggningen avstod jag för det har vi inte hunnit träna alls i  år. Han låg i höstas med mig på 15 m håll men när det är helt otränat för i år vill inte jag riskera någon annans platsliggning. Om Kiros gör en normal lydnad räcker betygen till i alla fall men det vet man inte förrän det är klart. Nu var Kiros seg och loj på lydnaden. 6,5 i betyg på linförigheten är inte ok och absolut inte normalt för Kiros. Krypet fungerade helt ok förutom att jag lyckades kliva på fanan på frambenet när jag stannade och då satte han sig upp för tidigt. Den ena domaren tyckte efteråt att det kommer att bli väldigt bra med tiden. Hoppet nollade han då han satte sig sent och missade återhoppet. När han passerat hindret kom Kiros på vad jag sagt och var på väg att hoppa från mig igen.

Det fattades poäng på lydnadsdelen för att bli uppflyttade men Kiros är godkänd med råge och kan numera även titulera sig SPH1. Vi tar nya tag och tränar mycket kondition samt platsliggning med skott till nästa gång. Spåret i sig är inget problem för mattes älsklingskille.