Rumba löper och vi har delat på hundarna till Kiros stora förtret. Varför blir han alltid utvisad till ena halvan av huset när det börjar bli intressant? Vi människor kan inte förstå någonting enligt honom. Det blir även promenader enskilt och Kiros får lite lätt panik när han inser att Rumba försvinner ur hans åsyn. Resultatet blir en halvt hysterisk Kiros som nosar, letar och stretar på promenaderna, inte alls varken skönt eller roligt att gå med honom i det läget. Inte att förglömma att Kiros skriker hysteriskt på folk vi möter också. Lite märkliga blickar har jag fått i veckan…

Igår efter jobbet lade jag om strategin totalt när jag gick ut med honom och Tifa. Fokuset låg helt och hållet på att få Kiros att slappna av och gå lugnt. Han fick inte gå med nosen fastklistrad i marken, inte heller flänga runt i kopplet som en vettvillig och faktiskt inte skvätta överallt. Det blev många stopp och inväntande av kontakttagande med mig samtidigt som jag inte lät honom gå vidare när han pep och skrek. Tifa tyckte inte alls att vi var roliga. Ganska ofta blev jag själv tvungen att ta några djupa andetag för att lugna ner mig själv och inte bli frustrerad över hur svårt det kan vara att tränga in genom löpdimman. Resultatet var fantastiskt om jag får säga det själv. När vi började promenaden hade jag en Kiros med svansen rakt upp och ett huvud som snurrade som en propeller. På väg hem gick han på löst hängande koppel med svansen i normalläge och hela han kändes skönt avslappnad. Han kunde till och med stå still utan att pipa och gnälla.

Samma variant körde jag med på kvällspromenaden men då hade jag skickat Tifa med husse för att jag och Kiros skulle ta en längre tur ensamma. Denna promenad gick det fortare att få honom i det lugnare läget och vi hade en riktigt skön promenad. Jag fortsätter på det inslagna spåret för jag tror att både jag och Kiros mår mycket bättre av det. När vi kom hem till Rumba på kvällen blev det en kort stunds frustrationsgnäll innan Kiros gick in i rummet bredvid hallen och somnade.

På kvällspromenaden mötte jag en man med en något mindre hund, typ dansk-svensk gårdshundsaktig i både form och storlek. Jag har mött dem förut och sett skällande utfall från hundens sida och eftersom jag skulle in på cykelvägen de kom på valde jag att parkera Kiros i kanten på den stora väg vi kom på i väntan på att mannen och hunden skulle gå dit de var på väg. Den andra hunden fryser när han ser Kiros och blir stående med stel kropp stirrande på Kiros. När Kiros vänder bort blicken rör sig hunden framåt för att frysa i samma ögonblick som Kiros tittar mot den igen. Mannen gör inget för att kunna gå vidare utan där blir vi stående. Ja, ja, jag kan vänta… En annan hundägare passerar mig medan vi väntar och jag tänker att här blir vi stående resten av kvällen. Till slut börjar den andra hunden att röra sig i riktning mot Kiros på stela ben, höjd svans och med sänkt huvud. Då kläcker mannen ur sig ”Får de hälsa?”. Ehhhh, nej aldrig i livet som din hund ser ut hade jag velat svara men nöjer mig med ett nej. Då först börjar mannen på att försöka få med sig sin hund därifrån. Det är skönt med folk som ser sin hund och vet vilka signaler den skickar ut. Jag tror verkligen att den mindre hunden som jag tror är en hane hade uppskattat att hälsa på Kiros som bara har en enda sak i huvudet. Risken för slagsmål känns överhängande… Nu anser jag att mina hundar inte behöver hälsa på kreti och pleti i alla fall men tydligen är det så det ska vara och gillar inte en hund det är det fel på den hunden.