Det hör inte till vanligheterna att Kiros reagerar på löptikar. Han har sina flickor hemma och de är de viktiga. Det bor i och för sig inte särskilt många tikar i området men de närmaste grannarna som har hund har tikar och på hunddagiset finns åtskilliga flickor. Han har med andra ord chansen ofta att reagera på att någon löper men vi märker väldigt sällan på honom att det finns tikar runt om som löper.

Just nu är han dock jättekär!
Helt desperat egentligen vilket får oss att tro att han inser att han håller på att missa chansen. Föremålet för hans kärlek är grannens snart tvååriga labradortik. Vi kallar henne för Femman, hon heter något annat men det minns inte husse sedan de gick valpkurs tillsammans. Vi råkar ha samma rutiner och möter oftast Femman med ägare både på morgon- och kvällspromenaden. Den sista veckan har Kiros blivit okontaktbar efter att vi mött henne och börjat bakspåra som en dammsugare. I lördags på kvällsrundan blev han helt hysterisk trots att vi inte mötte henne. Vi såg att någon gått på höger sida av vägen på spåren i snön och av Kiros beteende antog vi att det var Femman. Väl hemma igen blev det pip och gnäll från Kiros sida och han ville bara ut på baksidan.

Nu var varken jag eller husse tillräckligt lättlurade för att tro att han var nödig efter att ha varit ute på kvällspromenaden utan herrn fick vackert stanna inne. När husse gick ut för att röka kom han som ett skott till dörren och hoppades att de två tillsammans skulle besöka Femman. Ingen lycka den gången heller… Det är denna desperation som får oss att tro att Femman är på väg ur höglöpet. Kiros blir likadan när Yuffie är på väg ur sitt löp.

En liten förändring av promenadvägarna för att han ska slippa få Femman i näsan varje gång vi går ut kommer det att bli denna vecka. Framför allt kvällspromenaderna för att han ska kunna varva ner och vi får sova inom rimlig tid. I övrigt fungerar livet precis som vanligt. På träningen igår kväll var Kiros väldigt intensiv och intresserad.