På väg hem på lunchpromenaden mötte jag två lösspringande pointrar. Någon ägare såg jag inte alls till… Jättekul tyckte jag och förberedde mig för en ev konfrontation. Jag har ju ett par hundar i flocken som lätt talar om för andra hundar vad som passar sig eller inte och med ett par främmande hundar vet man aldrig vad som ska hända. Den ena av de två såg intresserad ut av mina hundar också så jag skickade in mina bakom mig för att jag ska ta första smällen. Nu visade det sig att pointrarna inte var så intresserade av andra hundar som jag trodde utan de passerade utan tjafs. Ännu hade jag inte sett röken av någon ägare, så vitt jag visste kunde det vara två hundar ute på egen hand. Efter ett par minter möter jag en ägare på spark. Vart hans hundar är då har jag ingen aning om men talar om för honom att jag tycker inte om att han har hundarna lösa på det sättet på cykelvägen.

Sedan blir jag förbannad och börjar fundera på hur fan denna hundägare tänker. Springande lösa hundar efter en slingrig cykelvägen som går mellan en väg med relativt mycket trafik och järnvägen under lunchtid när mycket folk är ute med sina hundar. Det bor väldigt mycket hundägare här omkring. Även fast ens egna hundar är helt ointresserade av andra hundar kan fortfarande väldigt mycket hända.

Strikt ägaransvar – har ens en del hört talas om det??? Om de hört talas om det förstår de innebörden av det? Tänk om gamla tant Svea varit ute med sin hund, blivit omkulldragen i halkan och brutit ett ben eller två. Jag vet vem som skulle bli skadeståndsskyldig men vet hundägaren det? Den där kommentaren ”Min hund ställer aldrig till med något” fungerar inte. Det är faktiskt djur vi har och de agerar utifrån det som händer i nuet.

Nu låter det nog som om mina hundar har ett tråkigt liv ständigt kopplade men så är inte fallet alls. Dock väljer jag tillfällena när jag låter gänget vara lösa och härja. Runt hemmet finns alldeles för många hundar och jag känner inget behov av att ständigt kalla in och koppla upp hundarna. Sedan var det den lilla detaljen med järnvägen och rådjuren också… Jag ser ingen anledning heller att visa för omgivningen att jag kan ha mina hundar lösa när och hur som helst. Jag tar mitt ansvar som hundägare och visar omgivningen, vare sig den har hund eller inte, omtanke och respekt. Väldigt ofta känner jag mig som den enda i hela världen…

Kontentan är att vi hundägare inte har en enda rättighet här i samhället, bara en hel del skyldigheter. Om bara hundmänniskor hade tänkt ett steg längre hade sådana kampanjer som ”Gula hund” aldrig behövts för då hade vi visat varandra tillräckligt med hänsyn ändå.