Hundträning är inte alltid enkelt. Ofta, ofta får jag återgå till ritbordet i huvudet och fundera ut en annan variant för att få det resultat som jag önskar. Momentet det gäller denna gång är vittringsapporteringen med Kiros. Jag vill minnas att sist vi tränade fungerade det bra på golvet och han använde näsan för att hitta rätt apport. Idag var det en ren katastrof! Han bara chansade och ställde sig över den apporten han tyckte skulle vara den rätta utan att nosa. När jag sedan försökte få honom att göra rätt blev han frustrerad och högg första bästa pinne. Det var bara att packa ihop igen…

Beteendet är inte på någon punkt befäst, så mycket kan jag säga i alla fall. Jag ska bry min lilla hjärna med hur jag bäst angriper detta problem. Det stora problemet är att Kiros inte kopplar på näsan utan bara chansar. Träna på annat sätt eller fortsätta som jag gjort och backa är den stora frågan. Det lutar åt att jag backar rejält och plockar fram mina glasburkar igen.

Attans vad jag tycker att steget mellan lydnadsklass 2 och 3 är stort. Det är mycket petande i alla moment. Fjärrdirigeringen är i alla fall på rätt väg efter mycket slit. Inkallning med ställande fungerar numera i 95% av fallen. Hopp och apport fungerar bra liksom metallapporteringen. Rutan måste tränas mer, jag måste ofta kommendera Kiros två gånger innan han springer mot rutan. Ja, ja, det blir nog ordning på detta innan det är tävlingsdags. Fokus på vittringen ett par dagar nu.