Ibland händer saker fortare än vad en tänkt sig. Tidigt tisdag morgon lämnade Kiros (Puckolinas Kiros) jordelivet och oss. Han blev akut dålig vid tretiden och symptomen tydde på något med hjärnan. Förvirring, dålig balans, svårt att lokalisera sig och ofrivilliga ryckningar i ögonen var några av dem. Vi tog beslutet att låta honom somna in.

Guldkillen i spårskogen som jag aldrig trodde skulle bli en spårhund då han första säsongen bara jagade sork. Godkänd högre spår blev han.

Killen som lärde mig att sluta träna en sak när hunden gör det som bäst även om det innebär enbart en upprepning.

Kiros var hur dryg som helst under könsmognaden och jag kunde skänka bort honom. Första löpet var hemskt men sen blev han en fantastisk hane att ha bland flickorna.

Vem ska nu larma björn när vi är i skogen? Det var din uppgift och du tog den på stort allvar.