Igår kväll fastnade jag framför tv:n trots att jag var hur trött som helst. SVT2 visade Glödlampskonspirationen i Dokument utifrån och jag blev bara arg av att se den spanska dokumentären.

Dokumentären handlade om den medvetna processen inom industriell design som syftar till att en teknisk vara går sönder efter en viss tid och detta enbart för att hålla konsumtionen uppe. Denna process kallas för planerat åldrande eller inbyggt åldrande. Slit och släng samhället i ett nötskal. Hur ofta har du råkat ut för det? Jag kan då säga att på sista tiden har jag irriterat mig på att strumpor går sönder bara efter ett gångers användande. Det är faktiskt inte bar tekniska prylar som detta används på utan i stort sett på alla varor som vi människor konsumerar. Jag köpte ett par skor av ett välkänt, dyrt märke, visst skorna var begagnade men det syntes inte att de var använda. Jag sliter skor ordentligt och när sula var slut tog jag skorna till skomakaren för att få nya sulor på skorna. Skomakaren tittade på märket och gav dem tillbaka till mig och sa att det var inget han kunde göra något åt. Om han skulle slipa rent för att förbereda för ny sula skulle materialet bara rinna bort, dvs det skulle inte bli något kvar. Skomakaren hade varit i kontakt med tillverkaren som rätt ut sa åt honom att säga åt kunderna att de ska köpa nya skor. Planerat åldrande? Tja, det gick inte att sula om dem och förlänga livstiden i alla fall. Det hade tillverkaren sett till med gummiblandningen i sulan… Jag köper INGA skor av det märket längre kan jag då säga. Jag vill INTE lägga ut mycket pengar på saker som går sönder direkt. Märke – Ecco

Vårt ekonomiska system bygger på ständig ekonomisk tillväxt. Hur sunt är det då? Det som håller vårt system igång är just konsumtion. Det har vi alla hört, när det går ekonomiskt dåligt för Sverige sänks både det ena och det andra så att vi konsumenter ska få mer pengar i fickan för att kunna konsumera. Den lilla haken är ju då att våra saker måste gå sönder eller åtminstone ska vi övertygas om den senaste modellens överlägsenhet för att köpa nya saker. De gamla sakerna som byts ut hamnar oftast på tippen, ja det heter återvinningsstationen numera. Hur många försöker sälja sin gamla pryl begagnat? Inte tillräckligt många i alla fall… Det är ett onödigt slöseri med resurser! Någon sa i dokumentären att vi ska köpa saker vi inte behöver innan det är nödvändigt och gärna med lånade pengar (kredit). Det är vårt ekonomiska system. Västvärldens avfall hamnar på soptippar i Afrika också. Visst, det är olagligt att exportera sopor men det kringgås genom att kalla det för begagnade varor även om det är varor som inte alls fungerar. Samhället vi lever i är en riktigt rutten värld…

The Centennial Light

I USA finns det en glödlampa som lyst sedan 1901 med undantag för ett par gånger som den har flyttats och varit släckt pga det.  Ursprungligen lyste den med 60W men numera lyser den bara med 4W och används som nattlyse i hallen med brandbilarna. Det var med glödlampor det hela började på 20-talet. Fram till dess hade allt gått ut på att få lamporna att hålla länge men de stora glödlampstillverkarna skapade en kartell som kom överens om att begränsa livslängden på en glödlampa till 1000 timmar. Den normala livslängden vid överenskommelsen var 2500 timmar.

Vad kan vi göra åt detta då? Vi måste naturligtvis bli medvetna om att tillverkare naturligtvis vill att vi konsumenter ska köpa mer. Vi måste börja fråga oss – behöver jag det här, istället för att låta oss förföras av reklam som sköljer över oss hela tiden. Vi måste göra medvetna val när vi konsumerar och konsumera rätt saker. En del handlar saker för handlandets skull, kanske för att må bättre för en liten, kort stund. Att konsumera gör inte oss lyckligare. Konsumtion kan var ett missbruk som så mycket annat.