Bergsbestigning

Husse har sagt att ett moment i att förbättra Yuffies kondition blir att ta sig uppför Gopshusberget en gång i veckan i alla fall. Denna vecka har det blivit två gånger, i måndags när han var ledig från jobbet och igår efter ett antal jobbtimmar med taket. Jag ville följa redan i måndags men skulle jobba. Igår begav vi oss av hela familjen med termosen laddad med varmt vatten för kaffe och te. Frågetecknet var om Tifa skulle fixa det hela men om vi inte provar vet vi inte. Tifa fick dock bestämma tempot förutom vid ett par tillfällen då jag fick kramp i vaderna och blev tvungen att stanna.

image

Uppe på toppen. Byn vid bergets fot syns.

Förra gången Kent var hit var han inte ensam i backen. Två gubbar, 77 och 82 år gamla, sprang med stavar upp- och nerför backen. De gjorde det 2-3 gånger i veckan och var upp på toppen 3-4 gånger varje pass. Imponerande var bara förnamnet… Ena gubben pratade med Kent vid varje passage. Första gången de kom upp på toppen i måndags hade de skrämt en björn som lufsat iväg till västsidan av berget. Kent hade tänkt att ta Linnestigen på västra sidan ner men Yuffie reste ragg och morrade dovt när han började gå åt det hållet. De tog slalombacken ner också för att slippa björnen.

image

Utsikt från slogboden på högsta punkten

Igår hade vi inga problem att få ta stigen ner för Yuffie. Enda missödet var att Kiros blev stungen på nosen av en geting. Det låg ett halvt getingbo på stigen och han var nyfiken och stack dit nosen innan vi sett att det låg där. När vi försökte gå runt i skogen hittade vi den andra halvan och fick ta ett annat håll. Kanske björnen som rivit ner det? Nästan nere lyckades Kent halka omkull och satte sig på rumpan. Kängor är att föredra före gymnastikskor när man ska bestiga berg.

På toppen blev det naturligtvis en paus med kaffe och te samt lite blåbär som växte rikligt där uppe. Hur högt det är vet jag inte men utsikten är enorm. Förr i tiden fanns en kase på toppen som tändes i orostider. Tydligen syntes den ända till Älvdalen och Mora, bägge ca två mil bort. Igår var det mulet men utsikten var fin ändå. Ungefär 1,5 timme var vi ute och sedan blev det middag för oss alla.

image

Var är grillmästaren?

Nu på morgonen ser jag ingenting på Tifa i alla fall. Hon rör sig lätt och ledigt trots gårdagens påfrestning.

2 Comments

carro says:

Vilken härlig utsikt. Skönt att Tifa kan hänga med på turer utan att få ont


Ingrid says:

Det är som när man tog på sig skidorna i ungdomen – ”gamla” tanter och farbröder åkte om så det rykte medan man själv svettig och trött kämpade sig fram i spåret. Men sedan jag började åka med hundar blir jag mest omåkt av unga starka män, och det sedan vi åkt om dem först en gång. 🙂 Hundarna gillar själva jakten bättre än känslan av att ligga först.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *