Efter Eikos MT i lördags fortsatte vi till Västerås. Husse och Yuffie skulle delta i Aroslydnaden och starta både på förmiddagen och eftermiddagen. Vi sov gott i husvagnen och vaknade till en fin dag med växlande molnighet. Ibland var det gassande solsken och då blev det riktigt varmt men där mellan var det molnigt.

På förmiddagens tävling hade de startnummer ett och det blev ett väldigt kort program. Väl inne på planen ville inte Yuffie göra någonting. Hon stannade efter ett par stegs fotgående och blev stående. Husse försökte flera gånger men det gick inte. De provade läggande under gång men med samma resultat. Yuffie blir kvar under fotgåendet. Ingen idé att fortsätta utan husse bröt.

Inför eftermiddagens tävling laddades Yuffie upp ordentligt och gick som klistrad vid husses vänstra ben utanför planen vid uppvärmningen. Hon var rejält laddad! Inne på planen hände sedan samma sak igen… En Yuffie som vägrade att gå fritt följ.

Varför???
Nu krävs en rejäl analys av detta. Av fem tävlingar detta år har det hänt på tre av dem. Inte alls likt Yuffie om jag säger så. På träning går hon som en klocka och sist vi tränade här hemma var vi på skidstadion där det var mycket liv och rörelse runt omkring samt en helt ny miljö att träna i. Nya planer har aldrig bekymrat henne tidigare. Är det husse som är konstig? Som ni hör snurrar en mängd tankar i huvudet och innan vi rett ut detta problem blir det ingen ny start i lydnadsklass II för fröken.

Det blev middag på Burger King och sedan ett bad för hundarna på hundbadplatsen vid campingen innan vi åkte hem. Rumba simmade för första gången i sitt liv. Första gången hon märkte att hon inte nådde botten längre var lite panikartad och frambenen vevade hej vilt. Andra gången gick det bättre och tredje gången kom hon på hur kul det var att simma. Härligt att ha en hund som simmar igen, colliesarna simmar inte helt frivilligt kan jag säga. Rumba verkade ha en bra simteknik i alla fall.

Vägen hem gick över Avesta och vi kan inte passera där utan att höra om vi får hälsa på Tifas son Aramis med familj. Det blev ett par timmars prat och rastning innan vi fortsatte hem. Aramis blir så glad av att se oss och det är då ömsesidigt. Han är en riktig goding.