Tifa har under de senaste fem veckorna haft en besynnerlig hälta på vänster framben. Hältan har kommit och gått. En vild lek runt sommarstugan i söndags triggade inte hältan och det har heller inte våra normala övningar för knäartrosen gjort. Det enda som får henne att halta är en vridning av frambenet. I lördags när vi tränade momentet snurr in mot föraren blev hon halt efter att vi gjort i alla fall 10 upprepningar. Halt är också fel ord, Tifa blir nämligen stående med vänster framben lyft ut från kroppen och lite framåt. På detta sätt står hon sedan max 1,5 min. Det går inte att få henne använda frambenet under den tiden utan hon hoppar då på tre ben. Efter en stund börjar hon att stödja på benet igen och sedan avtar hältan snabbt. 10-15 minuter senare travar hon helt normalt igen. Det är precis som om något hakar upp sig. Min värsta farhåga var diskbråck i ryggen som trycker på en nerv. Helt klart hade detta hänt för många gånger för att jag skulle anse det vara tillfälligheter och jag bokade en tid hos en duktig ortoped.

Idag klockan 14 hade vi tid hos Hilding Anliot i Djurås. Han var tidigare anställd på Falu Djursjukhus och var den som hjälpte Tifa med att diagnostisera ryggproblemet. I år har han öppnat en egen liten klinik i Djurås och det var en mycket trevlig lokal som mötte mig. Först en vägning, det gör jag alltid när jag kommer in till veterinären, och Tifa vägde in på 23,1 kg. Lite tunn i mitt tycke just nu, jag har varit rädd att mata efter livmoderoperationen. Först blev det en grundlig genomklämning av Hilding och han jämförde vänster sida med höger flera gånger. Tifa visade att det var obehagligt på vänster sida genom att böja ryggen som en banan varje gång han kände på vänster bog. Särskilt ont tyckte inte Hilding att hon verkade ha. Nu är inte Tifa den pipiga, skrikiga hunden när hon har ont heller så det är liiiite svårt att avgöra för mig hur ont hon egentligen har. Om jag ska tolka henne i vardagen blir min dom att hon har inte speciellt ont förutom när benet låser sig. Efter det blev det en lugnande spruta och röntgen i sovande tillstånd. Hilding kollade även rörelseomfånget i bägge boglederna medan Tifa sov och inte spände emot någonstans.

Skelettbilderna var jättefina, ingen artros i dessa leder i alla fall. I stort kändes rörelserna likadana i bägge frambenen. Diskbråck avfärdade han direkt för han tyckte att hon skulle ha mer ont om en nerv var i kläm och även i andra situationer. Domen blev att ett ledband i bogleden är uttänjt men inte av. Resultatet blir att överarmen inte hålls på plats ordentligt i vissa rörelser utan bogleden luxerar ur läge. Detta orsakar själva låsningen i frambenet men att det sedan släpper när leden hamnar i rätt läge igen. Helt hundra kunde naturligtvis inte Hilding vara då ledband inte syns på röntgen utan det krävs artroskopi för att se hur den ser ut, men han var tillräckligt säker för att tro starkt på den diagnosen. I första hand ordinerade han vila från de rörelser som orsakar hältan och då en lång vila på flera månader. Om inte vilan gör någon skillnad eller om hon blir värre blir det remiss till en ortoped på Falu Djursjukhus som går in med artroskopi och kollar ledbanden. Om det behövs opereras sedan ledbandet med hjälp av bränning som ska orsaka ärrbildning vilket stärker ledbandets ände. Det var dock en jobbig rehabilitering efter på ca sex månader och jag hoppas att vi inte behöver det med tanke på Tifas ålder. Jag har idag skrivit upp de sista gångerna jag sett hältan, dvs i lördags och faktiskt idag på rastning efter uppvaknandet, samt anledning i de fall jag vet den. Annars blir fokus på muskelbyggnad. Hilding tyckte att hon var lite tunn i fronten och hon har tappat lite vikt de senast fyra veckorna.

En vacker måne förgyllde min och Tifas kvällspromenad